Sveriges blod är stål
Det kvittar nästan var i landet du befinner dig. Djupt nere i marken, som nästan överallt består av en berggrund, finns det gott om ådror som innehåller järn. När man bryter upp berget för att komma åt järnet får man järnmalm. Malmen kan innehålla bland annat magnetit (som gör malmen magnetisk) och hematit, som får malmen att bli röd där den repas eller skrapas. För att få bort stenmaterialet och behålla endast järnet, kan malmen kan malas till ett pulver innan det sintras och används i en masugn. En annan metod är att krossa den till små bitar innan den kan smältas.
Den smälta malmen används för tillverkning av stål. Genom att tillsätta olika ämnen får man en legering, och kol är det vanligaste ämnet till legering av stål. Om man inte legerar med andra ämnen får man det som många känner till, nämligen kolstål. Järnet kan smidas så länge kolhalten inte är högre än 2 procent. Både gjutjärn och tackjärn har dock högre kolhalt och kan därför inte användas till smidning. Stålet kan även tillsättas andra ämnen, eller naturligt innehålla andra ämnen, och det ger stålet olika egenskaper. Det är svårt att definiera vad som är järn och vad som är stål, men de flesta är överens om stål är en järnlegering med upp till 2 procent kol. Vi betraktar järn som något hårt och fast, men skulle kolhalten vara liten, så blir järnet för mjukt!
Stål har använts i minst 3000 år till verktyg och vapen. Den romerska armén använde vapen av stål, och det finns bevis för att man i Kina blandade smidesstål med tackjärn till laminerat stål. I dag förekommer stål i en mängd varianter, och det är olika tillsatsämnen som avgör stålets kvalitet tillsammans med hur legerat stålet är. Det stål som används till våra rostfria diskbänkar är ofta ett stål med hög legeringshalt. Armeringsjärn är däremot en enklare variant av kolstål liksom stålplåt är det. I princip kan man få fram ett specialstål för ett visst ändamål genom att legering.
